Beskriva, berätta och gestalta
Att berätta genom handling
I en bok kan du beskriva människors tankar och känslor. På en teaterscen ser vi dem utifrån. Vi tar del av vad de upplever genom att se vad de gör och höra vad de säger.
I vissa sorters pjäser är det möjligt att rollfigurerna berättar direkt för publiken vad de tänker och känner. I andra sorters berättelser upplevs det som konstigt. Du har säkert stött på det i någon sämre skriven tv-serie eller film: en karaktär står och säger vad hen tänker, uppenbart bara för att vi ska få reda på det.
Det är inte alltid fel att uttala tankar högt på scen. Men det finns också andra sätt att berätta den historia du vill berätta eller att se till att rollfigurernas inre blir uppenbart för åskådaren. För att själv kunna välja hur du vill förmedla din berättelse är det bra att känna till de olika sätt som finns tillhanda. Ett sådant sätt är att gestalta istället för att berätta.
Att gestalta innebär att visa upp situationer där rollfigurer handlar, det vill säga att de gör och säger saker. Vad de gör och säger gör att berättelsen spelas upp framför oss och vi förstår vad de tänker eller känner utan att det nödvändigtvis måste sägas rakt ut.
Jonathans höjdskräck
Jonathan har höjdskräck. I en bok kunde det också ha stått just så, eller på ett liknande sätt: Jonathan var fruktansvärt rädd för höjder. Vad skulle hända om samma sak stod i en scenanvisning?
Jonathan har fruktansvärd höjdskräck.
Svaret är: inget skulle hända. Scenanvisningen är en beskrivning av Jonathans känsla inför höjder, men förmedlar inget till en kommande åskådare. Hen sitter ju inte och läser manuset. I själva verket gör inte ens scenanvisning klart att det finns någon som heter Jonathan på scenen.
För att lösa det kan vi se till att Jonathan kommer in på scenen och låta honom tala till publiken.
Jonathan kommer in på scenen.
JONATHAN
Jag har höjdskräck.
Eller så kan vi låta någon annan säga det:
Olivia står på scenen. Jonathan in.
OLIVIA
Det här är Jonathan. Jonathan har en fruktansvärd höjdskräck.
Så här är det möjligt att skriva för scenen. Det är ett berättande sätt att skriva dramatik. Om du minns i föregående kapitel så talade till exempel Abdi direkt till publiken och berättade om att Robin gick förbi utanför fönstret och om Samir som annars brukade sitta länge kvar på proven.
I vissa sorters föreställningar är nästan omöjligt att tänka något annat än att texten ska berättas direkt till publiken. Ta till exempel ståuppkomik.
JONATHAN (SOM KOMIKER)
Med mikrofon, längst fram på den upphöjda scenkanten. Tittar ner på publiken en dryg meter nedanför.
Första gången jag gjorde stand up var jag livrädd.
Jag har en fruktansvärd höjdskräck ...
Även om rollfigurerna på scenen inte talar direkt till publiken så är det möjligt att berätta för publiken. Vi kan till exempel tänka oss att en rollfigur berättar något för en annan.
Uppe i pariserhjulet. I bakgrunden går solen ner över staden. Veera och Olivia sitter på bänkarna mitt emot varandra. Veera tittar ut genom rutan. Olivia tittar på Veera.
OLIVIA
Det är tur att inte Jonathan är här.
Paus.
Eller hur?VEERA
Vad?OLIVIA
Att det är tur att Jonathan inte är här.VEERA
Vad menar du?OLIVIA
Han har helt jättemycket höjdskräck.VEERA
Jaha.OLIVIA
Sluta tänka på det där nu.VEERA
Mm.OLIVIA
Vi åkte rulltrappa en gång och han blev helt blek.Paus.
OLIVIA
Sedan svimmade han och rullade hela vägen ner och ambulansen kom och de fick stänga alla butiker.Paus.
VEERA
Tittar upp.
Va? Nä. Var det så?OLIVIA
Nej, så klart det inte var. Men välkommen tillbaka.
Scenen handlar inte om Jonathan. Den handlar om hur Olivia försöker muntra upp Veera, eller i alla fall få henne att tänka på något annat än det hon grubblar över. Men när Olivia berättar om Jonathan för Veera så får vi reda på det i förbifarten.
Ett berättande fortfarande, alltså. För att gestalta så behöver vi helt lämna att något sägs rakt ut och istället förmedla det genom själva situationen - genom vad någon gör:
När Selma och Abdi just avslutat sin spelning på konserten och med ett leende bugar för publiken, kliver av scenen och dolda av ridån höjer handen och i luften och säger YESS!!! så behöver ingen säga att de är nöjda med sin insats.
Och du kan säkert också låta publiken förstå att Veera är förälskad i Abdi utan att Veera behöver säga något om det. Kanske just genom att inte låta henne säga något. Bara stå där och inte få ett ord ur sig. Gång på gång på gång ...
En skolgård. Augusti. Ovanför ingången till skolbyggnaden hänger en klocka som visar kvart över åtta. På en bänk sitter Selma och Abdi. De talar tyst med varandra. Veera kommer fram till bänken. Står tyst. Efter en stund slutar Selma och Abdi att tala med varandra.
SELMA
Ville du något?
Paus.
Hallå?VEERA
Nä.
Och nu tillbaka till Jonathans höjdskräck:
Vid skorstenen på baksidan av skolbyggnaden. En metallstege leder upp till toppen. Olivia har klättrat högst upp. Jonathan står nedanför, håller ett stadigt tag i stegen trots att den är fastnitad i väggen och inte rör sig det minsta.
OLIVIA
Man ser ända till havet. Kom och titta!JONATHAN
Nej, jag vågar inte - jag har höjdskräck.
Nu börjar vi närma oss gestaltandet. Där finns en lämplig situation med en höjd som Jonathan inte vågar klättra upp till, vilket visar hans höjdskräck. Men dramatikern litade inte på att situationen och skådespelaren skulle räcka till för att berätta det. För säkerhets skull berättade Jonathan fortfarande att han har höjdskräck. Men det är Jonathans vägran att klättra upp som gestaltar höjdskräcken - inte att han säger det. Vi kan visa det genom att ta bort informationen i repliken.
Vid skorstenen på baksidan av skolbyggnaden. En metallstege leder upp till top- pen. Olivia har klättrat högst upp. Jonathan står nedanför, håller ett stadigt tag i stegen trots att den är fastnitad i väggen och inte rör sig det minsta.
OLIVIA
Man ser ända till havet. Kom och titta!JONATHAN
Aldrig i livet.
Utmana dina rollfigurer för att visa dem
När man berättar om en känsla kan man säga något om hur stor den är. "Jonathan har en fruktansvärd höjdskräck." När det handlar om att gestalta höjdskräcken så ligger det delvis på skådespelaren att visa hur intensiv den är. Verkar Jonathan relativt oberörd så länge han själv är på marken, eller räcker det att se Olivia vingla till där uppe för att han ska vara nära att svimma? Som dramatiker kan du också gestalta intensiteten genom att skriva en situation som utmanar Jonathans höjdskräck. Du kan sätta den på prov. Vad händer om Olivia håller på att trilla ner och behöver hjälp där uppe? Eller om det finns någon annan som Jonathan aldrig skulle vilja visa sin höjdskräck för? Och denne någon plötsligt kom gående ...?
Vid skorstenen på baksidan av skolbyggnaden. En metallstege leder upp till top- pen. Olivia har klättrat högst upp. Jonathan står nedanför, håller ett stadigt tag i stegen trots att den är fastnitad i väggen och inte rör sig det minsta.
OLIVIA
Man ser ända till havet. Kom och titta!JONATHAN
Aldrig i livet.Olivia klättrar runt uppe på toppen av skorstenen. Jonathan tittar ner i marken. Selma kommer gående.
SELMA
Vad gör du?JONATHAN
VAD DÅ?SELMA
Är du sjuk?JONATHAN
Jadå, nä, allt är bra.OLIVIA
Uppifrån.
Selma!
Selma ser sig om.OLIVIA
Här uppe. Kom och titta!SELMA
Till Jonathan.
Vad talar hon om?JONATHAN
Utsikten bara.SELMA
Är det vackert?JONATHAN
Jo. Man ... eh ... man ser ända bort till havet.SELMA
Jag trodde att du inte tålde höjder?JONATHAN
Vad? Nä. Det är väl lugnt.Selma tittar på stegen. Jonathan står fortfarande och håller krampaktigt i den. Han släpper taget.
SELMA
Flinar.
Kommer du med då?JONATHAN
Vart?SELMA
Jamen upp förstås.JONATHAN
Jaha. Jo, jo, visst.Selma börjar klättra upp för stegen. Jonathan tar tag i den för att börja följa efter. Tar ett steg upp på första pinnen ...
Olivia är morgontrött
Olivia tittar upp från sängen.
OLIVIA
Berätta hur mycket ni vill, bara jag får sova.Drar täcket över huvudet och somnar om.
Olivia med en telefon i handen.
OLIVIA
Bra. Vi ses imorgon då.
Jag vet inte, vad tycker du?
Är du inte klok?
Varför då? För att det är för tidigt förstås. Elva, tidigast.
Bra. Elva då. Ses, hej!
Eller har kanske Olivias morgontrötthet gått mycket längre än vad man först kunde tro?
Läraren Janina i samtal med Pappan.
JANINA
Ja, alltså ... det är inte det att ... att Olivia inte skulle klara av det. Hon är verkligen en, en jätteintelligent ung dam.
När ... när hon är vaken.PAPPAN
Vad menar du?LÄRAREN
När hon är vaken, då är hon verkligen med. Svarar på frågor och ställer frågor själv - ganska ofta frågar själv, faktiskt. Men på förmiddagarna så, ja, då sover hon mest.PAPPAN
På lektionen?LÄRAREN
Hon brukar ta platsen där nere i hörnet och så bullar hon liksom upp jackan som en kudde mot fönstret och somnar. Till första rasten oftast, men ibland hela vägen till lunch.PAPPAN
Hon har ju alltid varit trött på morgonen.LÄRAREN
Det kan man ju förstå. Så är det ju. Särskilt i den åldern, men ... ja ...PAPPAN
Ja?LÄRAREN
Hon snarkar. Högt.
Och så kan vi också välja att gestalta det genom en situation utan att säga något rakt ut.
I Olivias rum. Olivia sitter på sängkanten. Hon har byxor på men fortfarande nattlinne. Hon har en strumpa på sig och en i handen. Pappan in.
PAPPAN
Börjar du inte åtta trettio?OLIVIA
Jo jo jo ...PAPPAN
Kom igen nu - du är femton, jag ska inte behöva jaga iväg dig.OLIVA
Jag ska ...PAPPAN
Ha en bra dag nu. Hej.Olivia vinkar med strumpan. Pappan försvinner ut. Vi hör ytterdörren slå igen i tamburen. Olivia sitter en stund. Lägger sig ner.
Robins hemkomst
Det här kapitlet avslutas med två korta avsnitt dramatisk text, scener. Eftersom de avslutar kapitlet kommer ingen efterföljande text som kommenterar dem. Fundera istället själv på vad du upplever att de berättar och gestaltar. Vad får du reda på och hur får du reda på det?
Scen 1.
Ett vardagsrum. Ett fönster mot gatan utanför. En dörr ut till tamburen, en annan som går till resten av lägenheten. En soffa. Mamman står vid fönstret och ser ut. Tittar på klockan. Ser ut igen. Ler. Följer något med blicken. Vinkar plötsligt och ler stort. Går till tamburen, ångrar sig och går och sätter sig i soffan. Tar upp en tidning och lägger den i knät som om hon höll på att läsa den. Det hörs ljud från tamburen av en dörr som öppnas och stängs. Robin in med skolväskan i handen, lägger den på golvet och tar av sig jackan, grimaserar lite när han tar ut ena armen.
MAMMA
Hur var det i skolan idag då? Var det bra? Hade du roligt?ROBIN
Ler.
Ja.MAMMA
Bra. Vad roligt att höra. Vill du ha middag?ROBIN
Ja. Tack.Robin försvinner ut genom öppningen som leder till resten av lägenheten.
MAMMA
Vart ska du?
Ska du inte berätta lite hur du haft det?ROBIN
Från rummet intill.
Jag har läxor.MAMMA
Jaha. Ja men bra. Jag börjar med middagen.Mamma lägger ifrån tidningen. Reser sig för att gå till köket. Stannar till. Ser Robins skolväska ligga kvar på golvet.
Scen 2.
I Robins rum. Robin tar med stor möda av sig sin tröja. På bröstet har han ett enormt rödflammigt blåmärke. Han har öppnat en garderobsdörr och tittar på sig själv i spegeln. Dörren öppnas och Mamman kommer in med Robins väska i handen.
ROBIN
Har jag inte sagt att du ska knacka!MAMMA
Förlåt, jag bara, jag såg din väska.ROBIN
Ut!MAMMA
Vad har du gjort?ROBIN
Ut, sa jag! Ut!Robin tar några snabba steg mot mamman och knuffar ut henne genom den öppna dörren. Drar igen den efter henne.
Ord på väggen
Att drömma och att skriva har flera saker gemensamt. Inte minst det att båda två kan hindras om man blir fast i tankarna. Om man ligger och tänker samma tanke om och om och om igen. Eller tänker å ena sidan, å andra sidan och så ena sidan igen. Om man tror att allt går att planera på förhand. Att drömmande och skrivande är ett utförande av en färdig plan.
Att för att skriva måste man veta, måste man kunna, måste man kontrollera, måste man prestera ...
Så är det inte.
Det är ännu många sidor till det sista kapitlet där vi tittar närmare på några möjliga inledningar till ditt eget skrivande. Låt oss därför drömma ett kort ögonblick innan vi går vidare med nästa kapitel. För att påminna oss alla - både du som läser det här och jag som skriver det - vad det handlar om.
Dröm dig till din egen skolgård. Det kan vara nära eller långt borta, det vet jag inte. Kanske är du där redan, kanske var du där igår. Hursomhelst - det är dit du ska nu.
Dröm dig dit, till skolgården, asfalten, bänkarna, handtagen till dörren in.
Plast och stål och korridorer och skåp och trappan upp.
Väggen i hörnet där det ibland står en växt. Om det ibland gör det.
Kanske står det något annat där. En bänk, en papperskorg, en bokhylla.
Du vet vilken vägg det är frågan om. Ni brukar sitta, inte långt därifrån. Den väggen.
Gå närmare nu.
Gå närmare den väggen.
Det kan vara svårt att se - men det står något skrivet på den.
Kanske är det stort - kanske måste du titta väldigt nära.
Kanske är det gömt bakom växten eller bänken eller bokhyllan.
Men något står det skrivet.
Vad?
Är det ord eller tecken?
Om det är otydligt vad det betyder så försök att memorera det - kanske kan du lista ut det senare.
Vad står det? Vem skrev det och varför? När skrevs det och med vilken penna? Var är personen som skrev det nu? Var det meningen att någon skulle läsa vad där stod? I så fall vem? Vem skulle aldrig någonsin få läsa? Aldrig någonsin någonsin någonsin.
Jag har inte svaren på någon av frågorna. Men en sak vet jag: så är det också att skriva.
Att gå in i ett rum, att höra vad rösterna viskar där inne, eller läsa vad någon har skrivit med små bokstäver på väggen i hörnet bakom krukväxten.