Manus


Dramatik som litteratur

Inom litteraturen är dramatik en av de tre stora huvudgenrerna, det vill säga de grupper som litteratur delas in i. De andra två är epik och lyrik. Till epiken räknas berättande texter som romaner och noveller, medan dikterna hör till lyriken. Dramatik är texter som är avsedda att iscensättas - att göra en föreställning av. Enkelt sagt: dramatik är teaterpjäser.

En pjäs skiljer sig mycket från till exempel en roman. Upplevelsen av en roman blir till i mötet mellan en läsare och texten. Upplevelsen av en pjästext är oftast indirekt: publiken möter den som en del av en teaterföreställning.

Det är möjligt att läsa dramatik som självständig litteratur. Det är mer utmanande eftersom du som läsare behöver iscensätta texten i din fantasi. Du behöver hitta på och lägga till allt det som skådespelare, regissörer, scenografer, maskörer och perukmakare och andra annars gör. En roman utspelas också i läsarens fantasi, men där har du har ett större stöd i texten - mycket mer är beskrivet för dig. Har du dessutom mycket liten erfarenhet av att se teater och hur iscensättningar kan göras, blir det svårare att föreställa sig hur texten kunde få liv.

Olika teaterpjäser lämpar sig olika mycket för att läsas som självständiga litterära verk. Att börja läsa dramatik på måfå kan därför vara svårt. Inte minst eftersom utbudet på bibliotek till stor del kan bestå av klassiska texter som är i det närmaste omöjliga att ta till sig utan handledning. Vem som helst kan tappa sugen av att sitta med en 150 år gammal översättning av en 400 år gammal text överfylld av obegripligheter på vers.

En bättre början för den som ännu inte ägnat sig så mycket åt teater är att försöka få tag på en text till en aktuell föreställning. Att läsa en text och se en föreställning byggd på samma text ger både större möjligheter att ta till sig föreställningen och att uppskatta texten.

Det viktigaste tipset är ändå att försöka finna pjäser som handlar om något du är intresserad av. Vissa sorters berättelser eller texter tycker du säkerligen bättre om än andra. Och även om det i längden är en bra sak att ge sig i kast också med sådant som man inte genast uppskattar, så räcker den dramatiska formen ofta som utmaning till en början.



Repliker och scenanvisningar

Dramatik är litteratur som ska framföras. Det påverkar hur den ser ut. I en teaterpjäs finns beskrivningar av människor och platser och föremål; regler och anvisningar för föreställningen; vad någon säger; vad någon gör. I de flesta fall förenklas de här olika texttyperna till två sorters text: scenanvisningar och repliker.

Repliker är vad någon på scenen säger. När det bara är en person som talar, till sig själv eller till publiken, kallas det monolog. När det är två eller flera som talar till varandra kallas det dialog.

Scenanvisningar är allt annat som inte är repliker.

Här nedan följer ett exempel på hur det kan se ut. I exemplet känner du kanske igen Veera som dök upp i den inledande prologen i pariserhjulet. Där finns också Abdi, som Veera tänkte att hon skrev elaka saker om på hustaken. Det här är två dagar tidigare. Här finns inga elaka ord i tankarna. Problemet här är snarare att inte ens de trevliga orden som finns i tankarna kommer över läpparna.

En skolgård. Oktober. Ovanför ingången till skolbyggnaden hänger en klocka som visar kvart över åtta. På en bänk sitter Selma och Abdi. De talar tyst med varandra. Veera kommer fram till bänken. Står tyst. Efter en stund slutar Selma och Abdi att tala med varandra.

SELMA
Ville du något?

Veera står tyst.

SELMA
Hallå?

VEERA
Nä. 

I exemplet är den inledande beskrivningen av skolgården en scenanvisning. Detsamma gäller meningen "Veera står tyst". Det som står under personernas namn är repliker, det vill säga vad de säger.

Ett manus, som pjästexten också kallas, kan ha olika typer av layout. Ofta markeras scenanvisningar genom att vara kursiverade, som ovan, eller genom att vara understrukna och satta inom parentes. (Så här). Repliker kan markeras, som ovan, genom att stå under namnet på den som säger dem. Eller till exempel så här:

SELMA: Ville du något? 

VEERA: Nä. 

Du kan stöta på dramatik som ser ut på många andra sätt, men de här hör till de vanligaste. Inom film och tv finns en tydligare standard för hur ett manus ska se ut. Inom teater varierar det. Det viktigaste är att markera skillnaden mellan repliker och scenanvisningar och att texten är lätt att läsa.


Scenanvisningar i presens 

Det som händer på en teaterscen sker "nu". Publiken upplever föreställningens handling samtidigt som den sker. Scenanvisningar skrivs därför i presens - det händer något på scen. I en bok berättas handlingen ofta som att något hände.

I en bok skulle det kunna stå: Klockan var kvart i elva när Robin kom gående över skolgården. I en dramatisk text skulle vi istället skriva:

Klockan på väggen visar kvart i elva. Robin går över skolgården. 


Berättare 

I en pjäs kan någon berätta om något som har hänt tidigare. Då ska hen förstås berätta i dåtid. Men själva berättandet sker fortfarande nu.

Abdi står på scenen och berättar.

ABDI
Kvart i elva kom Robin gående över skolgården. 

Det är varken ovanligt eller svårt att ha två tider parallellt på en teaterscen. Det kan vara utmanande att läsa, men när publiken ser det uppfattar den enkelt vad som är nu och vad som är då. Försök att tänka dig det här - hur det ser ut och vad som händer.

Klassen sitter och skriver prov. En bänk står tom. Abdi sitter vid fönstret. Får syn på något där utanför, vinkar. Abdi vänder sig till publiken.

ABDI
Kvart i elva kom Robin gående över skolgården.

Här fungerar Abdi som en sorts berättare. Han berättar något direkt till publiken men är också en person i handlingen.

Om det gick lätt att föreställa sig hur det såg ut - pröva nästa exempel. Här ser vi också Robin gå över skolgården samtidigt som Abdi berättar om det.

Klassen sitter och skriver prov. En bänk står tom. Bredvid den tomma bänken sitter Samir. Han verkar ha svårt att koncentrera sig provet, vänder fram och tillbaka på pappren. Tittar på klockan. Abdi sitter vid fönstret. Han får syn på något där utanför. I bakgrunden ser vi Robin gå förbi över skolgården. Abdi vinkar, men Robin tittar inte åt hans håll. Abdi vänder sig till publiken.

ABDI
Kvart i elva kom Robin gående över skolgården.
Han vänder sig till Janina - läraren.
Janina.

JANINA
Räck upp handen, så stör du inte de andra.

ABDI
Ja men Robin är där ute.

Samir tittar upp och mot fönstret.

JANINA
Du kan räcka upp handen ändå. Och om Robin är där ute så kommer han väl snart in.

ABDI
Tittar ut igen.
Nä, han gick förbi.

JANINA
Abdi.
Hon signalerar att han ska hålla volymen nere.

ABDI
Han gick till skogen, Janina. Ska han göra det?

JANINA
Nej.
Jag ska tala med honom efter lunch. Om han är tillbaka då.

Samir lägger ihop sina papper, reser sig och går fram till katedern och lämnar in dem.

JANINA
Är du redan färdig?

SAMIR
Ja.

JANINA
Har du verkligen tittat igenom allt noga? Samir?

SAMIR
Ja. Hej.

Samir går.

ABDI
Vänder sig till publiken igen.
Samir satt alltid längst på provet. Men inte den dagen. 
Det var ingen som fattade varför han gick.
Kanske bara Wilhelm, men han sa inget. Förutom "idiot".

WILHELM
Idiot.

ABDI
"Idiot", sa han. Men det sa han så tyst att det knappt var någon mer än han själv som hörde det. 

Att inte styras av vad du tror är möjligt 

En text för teaterscenen är en text som ska iscensättas. Men bara för att texten ska bli verklighet betyder det inte att det som skildras i texten måste vara verkligt. Följande scenanvisningar är alldeles tänkbara även om de varken är verkliga eller enkla att göra verklighet av:

Utanför väggarna snurrar världen runt, runt, runt ... 

Dörren står uppställd mitt i skogen. Inga väggar eller andra konstruktioner. Bara en dörr i en karm. Robin öppnar den och kliver igenom. När han kommer ut på andra sidan är han en annan. 

Maryam sluter ögonen och lyfter sakta från marken. 

Vattnet i dammen fryser omedelbart till is. 

Sidorna i boken som ligger kvarglömd på bänken glöder. En vind drar förbi. Boken är försvunnen. 

I drömmen står Samir ensam på innergården. Lampan vid trappuppgången flämtar till och slocknar. Ett ögonblick är det tyst, sedan hörs dova dunsar och braket av bilar som vänds upp och ner på gatan utanför. Larmet kommer närmare. Glas som krossas. Ett vildsint trumpetande. Järngrindarna slås upp: en elefant dundrar in. 

Hur det omöjliga kan göras möjligt 

Vissa saker är lätta att visa på en teaterscen. Andra är svårare, men eftersom det finns många olika sorters sätt att framställa något på scenen så är nästan inget omöjligt. De som gör föreställningen kan till exempel välja att ...

... låta det som ska ske, ske på riktigt. Det här är lätt, ibland. Om en scenanvisning beskriver hur en rollfigur, Selma, tar fram en klarinett så är det bara att göra så. Om det står att Selma spelar blir det lite svårare, men om skådespelaren som gestaltar Selma kan spela klarinett så går det lätt, det också. Men om det står att en elefant dundrar in genom en järngrind är det inte lika enkelt.

... försöka skapa något som verkar vara på riktigt men som inte är det. Att skapa en illusion av verklighet är ett vanligt sätt att visa något på scen. Ofta kombineras sådant som ska se ut att vara på riktigt med sådant som är på riktigt. Till exempel kan man sätta upp enkla väggar så att det ser ut som att vi befinner oss i ett vardagsrum. Väggarna är bara kulisser, men stolar och bord som står i rummet är riktiga och förstärker känslan av ett riktigt rum. Det är också möjligt att använda andra uttrycksformer som ljus och ljud. I exemplet i föregående stycke där Robin stöter på en dörr mitt i skogen kan det inspelade ljudet av en verklig skogsmiljö förstärka intrycket av att vi befinner oss där även om scenen annars är nästan tom.

... göra det som en lek med tecken. All sorts teater är en form av lek. En skådespelare som låter en arm dingla framför ansiktet och trumpetar ger åskådarna ett tecken som säger "nu är jag en elefant" utan att egentligen vara särskilt lik en elefant. Det viktiga är att använda något eller några tecken som publiken känner igen. Om publiken är med på att tecknet är sådant, så räcker det med att Maryam sträcker ut sina armar rakt ut åt sidorna, för att hon ska flyga i åskådarens fantasi.

... gestalta "funktionen" av det skrivna. Med funktionen menas att man gör en tolkning av vad det är texten försöker berätta eller åstadkomma. Sedan hittar man ett sätt att göra det, vilket kanske är ett annat sätt än vad som står i texten. Det som man tolkat som funktionen blir alltså viktigare än att följa ordagrant vad dramatikern skrivit. I exemplet med elefanten i drömmen är kanske inte det viktigaste att det är just en elefant? Funktionen kan vara att det är något som är stort, tungt och våldsamt, som kan röra sig och är oberäkneligt och har förmågan att vända upp och ner på allt omkring en. En upplevelse av skräck och förlust av kontroll. Alltså fungerar det kanske bra att istället låta en gaffeltruck komma dundrande in på scenen och svänga runt besinningslöst. Om man vill hålla kvar en bit av teaterleken kanske trucken körs av en stor man med galen blick och en grå mössa med två stora öronlappar som fladdrar i vinddraget ...


En föreställning är ett grupparbete 

Som exemplen ovan visar är en teaterföreställning resultatet av ett grupparbete. Förutom text så består föreställningen av en mängd andra uttryck som framställs av skådespelare, scenografer, koreografer, regissörer, kompositörer, maskörer, kostymdesigner, ljussättare och så vidare. Som dramatiker är det klokt att lämna utrymme för övriga att bidra med sitt kunnande och sin kreativitet till föreställningen.*

Hur noggrant en dramatiker ska beskriva till exempel ljud och ljus och scenografi är omöjligt att säga. Det varierar oerhört mycket och har varierat ännu mer genom historien. Som vägledning kan man ändå konstatera att ...

... det är ett vanligare problem att nya dramatiker skriver alltför detaljerade scenanvisningar än tvärtom. Att skriva så lite som möjligt men ändå få med allt väsentligt är ofta en bra målsättning.

... det är bra att skriva vad som händer, men sällan beskriva hur det sker.

Hur din text ser ut talar om vilken roll du förväntar dig eller vill ha i grupparbetet. Tänker du på texten som din pjäs eller ett manus till er föreställning? Ingendera är automatiskt rätt eller fel - det beror på sammanhang, på vad du vill och kanske på vem du är eller vill vara. Hur mycket plats lämnar du för andra och hur mycket slår du fast? Vad är du säker på och vet och vill berätta? Och vad vet du inget om?


* I själva verket kan arbetet med en föreställning lika gärna börja med helt andra saker än en skriven pjäs, men det är inget vi går djupare in på i den här boken.