Förändring


En kedja av situationer 

Många pjäser skulle kunna beskrivas som en lång kedja av dramatiska situationer. Långt ifrån all dramatik är skriven på det viset, men en stor del.

En roll försöker genomföra det hen vill genomföra trots hindren. Hen lyckas eller misslyckas, men i vilket fall som helst så orsakar hens handlande en ny situation som måste åtgärdas. Och så går det vidare tills allt är löst, allt förlorat eller varken löst eller förlorat men ändå i en känsla av avslutning: inget mer finns att säga om den här saken.

Förändringar i situationer och relationer är inte bara användbart när man tänker på hela pjäser. Också i en kort scen kan en situation övergå i en annan. Det kan till och med vara en bra tanke att ha i bakhuvudet när du skriver en scen på en sida eller två: En scen är ett avsnitt som startar i en situation och slutar i en annan.


I gymnastiksalen igen 

Vi återvänder till gymnastiksalen en stund. Samir vill ha hjälp av Robin men de talar aldrig annars med varandra. De hinner just börja spela lite fotboll och Samir ber om hjälp när Wilhelm dyker upp. Plötsligt verkar inte Samir vilja kännas vid sin fråga. Det är en ny situation.

WILHELM
Ironiskt.
Jättebra.

ROBIN
Förlåt.

WILHELM
Fortsatt ironiskt.
Nej, men verkligen jättebra.
Du träffade ändå bollen.
Eller vad? Samir?

SAMIR
Mm.

WILHELM
Sov inte nu, gör ett inlägg så jag får en riktig passning. 

De spelar en stund. Situationen är densamma, relationerna är fasta:

Wilhelm säger vad han har lust med, huvudsakligen ropar han efter bollen, jublar när han själv skjuter bollen i mål eller driver med Robin.

Robin försöker så gott han kan och är på en och samma gång glad att vara med och ändå stressad över att vara så mycket sämre. Och han skäms över att Wilhelm driver med honom.

Samir spelar två spel samtidigt - han slits mellan två sätt att vara. Han passar både Robin och Wilhelm. Han passar Wilhelm lite oftare. Han skrattar lite åt Wilhelms kommentarer - men inte så mycket. Han jublar när han skjuter i mål, men inte så mycket. Han hoppas att rasten snart ska vara slut eller att någon annan ska komma eller att Robin ska tröttna och gå. Vad som helst som bryter den här situationen.

Situationen bryts också efter några minuter. Men på ett annat sätt än vad någon kunde tro.

Wilhelm står med bollen några meter utanför straffområdet.

WILHELM
Nu är du back, Robin. Se om du kan ta den.

Wilhelm driver bollen mot mål. Robin kommer emot och lyckas faktiskt få en tå på bollen som rullar ut mot mitten av planen igen. Wilhelm sparkar i luften.

WILHELM
Piss också, vilken tur du har.

ROBIN
Ja, det var tur.

WILHELM
Nu är det du.

ROBIN
Nä, jag ska tillbaka.

WILHELM
Kom igen, se om du kan komma förbi. Samir - hämta bollen.

SAMIR
Kanske vi börjar snart? Jag vet inte vad klockan är.

WILHELM
Kom igen. Hämta bollen.

Samir hämtar bollen och passar till Robin. Robin tvekar ett ögonblick och småjoggar sedan bollen mot mål. Wilhelm kommer emot med en snabb rusning och stöter så hårt in i Robin att han faller i golvet.

WILHELM
Du försökte ju inte ens. En gång till.

ROBIN
Nä. Nu ska jag ...

WILHELM
Försök!

Wilhelm passar bollen till Robin som reser sig upp. Backar några meter.

WILHELM
Försök igen.

Robin tar sig fram mot Wilhelm. Wilhelm gör en kort rusning mot honom. Robin petar till bollen och lyfter armarna för att skydda sig. Wilhelm uppfattar bollen, stannar sin rusning mot Robin men hinner inte hindra den från att rulla i en perfekt tunnel mellan benen på honom.

SAMIR
Skriker till. 
Yes! 
Eller, jag menar ... Vilken tur?

Robin står stilla ett ögonblick men joggar sedan med ett stort leende förbi Wilhelm för att sparka till bollen en gång till så att den rullar hela vägen in i mål. Han hinner just ikapp bollen och ska just trycka till den och höja armen i luften när Wilhelm har hämtat sig, tagit några snabba steg och klippt hans ben bakifrån. Robin skriker till och faller. Wilhelm försöker hinna ikapp bollen men den rullar in i mål. Han vänder sig mot Robin som ligger på golvet och sparkar honom med full kraft i bröstet. En gång. Och en gång till. 


Vändpunkter 

Det ögonblick när något förändras - när en situation övergår i en annan situation - kallas vändpunkt.

Det finns dramatik med kraftiga och plötsliga förändringar, det finns dramatik med små och subtila förändringar och det finns dramatik där situationen nästan inte förändras alls.

I scenen ovan är situationen i slutet en helt annan än den i början. Den nya situationen råder hela den följande eftermiddagen. Den råder när Robin kommer hem och den råder när hans mamma upptäcker blåmärket på hans bröst. Och trots att upptäckten är en sorts vändpunkt och att mamman ringer till läraren och att läraren lovar att ta upp det genast på morgonen så råder situationen hela natten. Situationen mellan Wilhelm som sparkade och Robin som blev sparkad och Samir som såg på i tystnad är densamma. Den råder genom natten och hela nästa morgon, när Robin är på väg till skolan men hindrar sig och går långa omvägar och inte dyker upp på skolgården förrän klockan elva. Situationen är densamma när de andra eleverna sitter och skriver sina prov och Abdi upptäcker Robin genom fönstret och Janina säger åt honom att inte störa de andra. Den råder fortfarande när Samir lämnar in sitt prov i förtid, när han går ut från skolan och går efter Robin in i skogen, när han så småningom springer och när han letar efter honom och den råder ända tills han hittar honom i en glänta där det en gång stått ett hus ...


Poetiska tillstånd och världens tillstånd 

Dramatik som inte innehåller vändpunkter kallas ibland tillståndsdramatik. Sådana pjäser kan ha mycket gemensamt med dikter på det viset att de ofta skildrar världen i ett visst ögonblick - men utdraget över längre tid. I en text där situationen inte förändras är det förstås till hjälp om den situationen har så stor potential som möjligt. Men när handlingen och förändringen plockas bort kan också andra ingredienser i dramat få mer utrymme och fokus: ordens poesi, musiken, leken, komiken ...

Dessutom: även om det inte sker så stora förändringar i situationen i berättelsen så kan det ändå ske förändringar hos publiken. Att låta relationer och situationer förändras i dramat gör berättelsen medryckande. Den engagerar åskådaren i berättelsen. För den som skriver en berättelse men önskar att åskådaren ska engagera sig i världen utanför berättelsen så kan också frånvaron av förändring vara sporrande. Du lämnar berättelsen med känslan av att "nej, nu är det dags att ..."


Bollen är din 

Första gången publiken möter Veera och ser henne stå tyst istället för att fråga Abdi om han vill gå på bio så känner de säkert sympati för henne.

Kanske ännu andra och tredje ...

Men vad händer när de ännu en gång ser henne stå där och inget säga?

En skolgård. Oktober. Ovanför ingången till skolbyggnaden hänger en klocka som visar kvart över åtta. På en bänk sitter Selma och Abdi. De talar tyst med varandra. Veera kommer fram till bänken. Står tyst. Efter en stund slutar Selma och Abdi att tala med varandra.

SELMA
Ville du något?

Veera står tyst.

SELMA
Hallå?

VEERA
Nä.

Kanske det är svårt att gissa vad som händer med publiken. Men vad händer med dig? Känner du sympati för Veera eller börjar du bli trött på att hon bara står där? Kanske blir du irriterad på dramatikern som är den som håller henne från att säga något? Tycker du att hon borde ägna sig åt något annat än den där Abdi överhuvudtaget? Lägg i så fall den här boken ifrån dig och skriv scenen åt ett annat håll.

Men gör det nu. I nästa stycke går det vidare. Där har i alla fall Olivia fått nog.

Vid skåpen

Olivia och Veera sitter på en bänk vid skåpen. Abdi går förbi med en hög böcker under armen.

ABDI
Hej.

OLIVA
Hej.
(Paus.)
Veera säger hej också.

VEERA
Men sluta.

ABDI
Hej hej.

Abdi försvinner bort utom synhåll vid skåpen.

OLIVIA
Du kan inte hålla på sådär ett år till och inte säga något.

VEERA
Jag vet inte vad jag ska säga.

OLIVIA
Du kan ju börja med att säga hej när han hälsar i alla fall.

VEERA
Jo jo.

OLIVIA
Gå och fråga honom vad vi hade i läxa.

VEERA
Sluta.

OLIVIA
Jag vet inte vad vi hade i läxa - du kan fråga för mig.

VEERA
Vi hade 41 till 47 och frågorna.

OLIVIA
Du är så trög.

Olivia reser sig.

VEERA
Vart ska du?

OLIVIA
Du får komma på nåt annat du har att fråga om.

VEERA
Sluta.

OLIVA
"Sluta"? "Tack", heter det.

Olivia försvinner bort till skåpen. Veera reser sig. Sätter sig igen. Olivia kommer tillbaka.

OLIVIA
Äh, glöm det.

VEERA
Sa du något till honom?

OLIVIA
Nä, du har rätt, det var dumt av mig. Ska vi gå och hitta på något annat?

VEERA
Vad är det?

OLIVIA
Vad då?

VEERA
Varför är du så konstig?

OLIVIA
Om det är nån som är konstig här så är det du, kom nu.

VEERA
Vart då?

OLIVIA
Jag vet inte - vi kan väl gå ut bara.

Två röster skrattar till bortifrån skåpen: Abdis och Selmas. Paus.

OLIVIA
Jag tänkte att vi hinner köpa nåt innan dubbeltimman. Jag kommer somna annars.

Skratten igen. Paus. Sedan kommer Abdi och Selma gående, hand i hand. Uppenbart nykära. 

Om du inte tog chansen att föra berättelsen i en annan riktning, så misströsta inte. Det går alltid att skriva om, på nytt och på nytt och på nytt ...


Två dockor gjorda av strumpor 

I alla exempel hittills har vi lätt kunnat tänka oss att varje roll spelas av en skådespelare och att skådespelarens kropp varit rollens kropp, att skådespelarens röst varit rollens röst.

I nästa exempel vet vi till och med att det inte är så. Här består rollerna av två handdockor. De är hemmagjorda: två röda strumpor med ditsatta knappar. Ansiktsuttrycken är begränsade. Det enda uttryck de kan förmedla riktigt tydligt är att knipa ihop munnen, att tiga och att vända bort blicken.

Vi ska återkomma till förändring strax, men först ska vi bara vänja oss vid att rollerna är strumpor. Kanske tar det ett litet ögonblick. Tänk dig att scenen är en skokartong. Och att skokartongen är gjord för en redovisning på en modersmålslektion.

Moffa och Mommo

Två röda strumpdockor, Moffa och Mommo, grälar om en annan mindre blå strumpa.

MOMMO
Ge mig den.

MOFFA
Nä.

MOMMO
Ge mig den!

MOFFA
Den e lika mycket min som din.

MOMMO
Det e den inte alls. Ge mig den. Jag kan inte leva utan den.

MOFFA
Okej.

Moffa släpper strumpan. Mommo försvinner iväg med den.

MOFFA
Vänta - vart ska du?

MOMMO
Tack och hej, det säger jag ej.

Mommo och Moffa grälar om en strumpa. Det är den inledande situationen. Vi vet inte mycket om varför de båda vill ha strumpan och hur angeläget det är för dem, och varför de båda vill hindra den andra från att få den. Men det är uppenbart att när Moffa släpper den och Mommo tar den med sig och försvinner, då skapas en ny situation.


Vad kan förändras? 

Det finns många olika saker som kan förändras under en scen eller pjäs. Till exempel kan en relation förändras. Vänner kan bli ovänner, främlingar kan lära känna varandra, bittra fiender kan lägga ner vapnen. Till och med familjerelationer kan förändras.

Vi är tillbaka på dockteatern. Det är samma skokartong i samma klassrum. Och det är samma röst: en flicka i femtonårsåldern som spelar alla rösterna. Men denna gång är det andra strumpor. Men den observante känner igen färgen på Mamma-dockan - det är samma kulör som den strumpa Mommo och Moffa bråkade om.

En docka, Mamma, verkar sitta i någon slags soffa. Den andra dockan, Mimmi, står en bit bort.

MIMMI
Mamma. Mamma?
Var e Mommo?

MAMMA
Nu tittar jag på tv.

MIMMI
Varför inte, mamma?

MAMMA
Det säger jag inte det heller, min skatt. Och nu är det natt, go natt go natt.

MIMMI
Om du inte säger så går jag.

MAMMA
Snörper ihop munnen.

MIMMI
Då går jag. Och kommer aldrig mer tillbaka.

Mimmi ut. 

En annan sorts förändring är om en rollfigur börjar göra något eller bete sig på ett annat sätt än hen gjort tidigare. Någon som alltid tagit börjar ge, någon som inte brytt sig börjar göra något, någon som fram tills dess varit tyst börjar tala:

Senare: Det hänger en måne gjord i papp i skokartongens tak. Mamma-strumpan och Mimmi-strumpan talar i telefon.

MAMMA
Mimmi? Var är du, Mimmi?

MIMMI
Det säger jag inte.

Snörper ihop munnen.

MAMMA
Men Mimmi, varför inte?

MIMMI
Jag säger inget eftersom jag tiger.
Jag tiger.
Tiger. Tiger. Tiger. Tiger.

MAMMA
Jag ångrar mig Mimmi - minst tusenfalt. För snart blir det natt och i natt blir det kallt.

Paus.

MAMMA
Kom hem lilla Mimmi så berättar jag allt. 

Mamman ändrar sig och bestämmer sig för att berätta. Samtidigt leder det också till en förändring i relationen till Mimmi. Flera sorters förändringar kan ske på en och samma gång.

En tredje slags förändring är när en rollfigur får reda på något hen inte tidigare visste. Någon får ett brev av en vän som berättar varför hon aldrig ringde, någon får se något som gör att hon tappar hoppet, någon får det förklarat för sig som hon alltid undrat över:

Mamma-dockan visar för Mimmi-dockan.

MAMMA
Så här var det:

En röd strumpdocka in - Mommo.

MAMMA
Mamma, var e pappa?

MOMMO
Lilla plutte-plutte-plutte du. Var så snäll och glöm det nu.

MAMMA
Vad hände, mamma? Vad var det som hände?

MOMMO
Det säger jag inte det heller, min skatt. Och nu är det natt, go natt go natt.

MAMMA
Om du inte säger så går jag.
Och kommer aldrig mer tillbaka.

MOMMO
Otacksamma unge. Nöja dig ska du.
Och böja dig ska du. Snörper ihop munnen. 

Nästa exempel på förändring är att omständigheter eller stämning kan förändras. Vädret kan slå om, natt kan bli dag, det vi trodde var en berättelse om tre strumpor, Mimmi, Mamma och Mommo, är en dockteaterföreställning som spelas upp i ett klassrum och handlar egentligen om Maryam och hennes mamma och mormor. Det är Maryam själv som har redovisning på modersmålstimman.

Fortsättning ...

MOMMO
Otacksamma unge.
Nöja dig ska du.
Och böja dig ska du.
Snörper ihop munnen.

MAMMA
Då går jag.
Och jag kommer aldrig mer tillbaka.
Och du ska aldrig få veta var jag bor.
Och du ska aldrig få veta var mina barn kommer att bo.
Och aldrig ska vi tala om dig.
Och aldrig ska jag svara på frågor om dig.
Och den som frågar ska få nöja sig.
Och den som frågar ska få böja sig.
Och tiga ska vi i evighet.
Jag tiger.
Tiger.

Ridå. MARYAM som har spelat de båda strumpdockorna reser sig bakom lådan.

MARYAM
Och det var en historia om försvunna strumpor. Jag tänkte det skulle varit roligt, men det blev bara skit. Förlåt.

Maryam släpper strumporna i lådan och går ut. Klassen sitter tysta. 

Den fjärde sortens förändring vi ger exempel på här är när ett fiasko vänds till succé eller tvärtom. Vi kan till exempel tänka oss att Olivia kommer ut till Maryam där hon sitter i korridoren och skäms för att hon tycker att redovisningen i modersmål blev skit. Och vi kan tänka oss att Maryam ångrar att hon gjorde något så urbota korkat som att spela teater med två strumpor. Och inte minst för att hon skrev om något som var som det var i verkligheten men ändå inte riktigt. Och att hon inte riktigt vet varför hon gjorde det. Och hon inte riktigt vet vad hon ska göra nu.

Och vidare kan vi tänka oss att Olivia får övertala henne ganska länge att komma in i klassrummet igen. Men att hon lyckas så småningom. Och vi kan tänka oss att det är tur, det. Eftersom: 

Maryam öppnar dörren till klassrummet. Där inne sitter klassen. Alla applåderar. Till och med Wilhelm. Även om han inte skulle medge det i efterhand. 


December i träslöjdslokalen 

Om du tagit dig till det här avsnittet ända från början har du med dig en bild av hur ett manus kan se ut. Du vet vad situationer och roller är. Du känner till något om dialog och om att berätta och gestalta och att beskriva i scenanvisningar. Slutligen har du sett hur något kan förändras under en scens gång.

Behöver man känna till allt detta för att skriva dramatik? Nej. Och ja. För att sätta sig ner och skriva så behöver du inget annat än något att sitta på och något att skriva med (ett papper, en penna och ett språk). Du kan till och med känna dig hämmad och stressad över att tänka på allt som finns att tänka på medan du skriver. Men ju mer du känner till, desto fler möjligheter har du att variera och utveckla ditt skrivande, ju fler tricks har du att ta till när du inte vet vad eller hur du ska skriva, desto fler möjligheter har du att forma det du skriver så att det blir den värld eller berättelse du vill skapa.

Den här boken har i själva verket bara rört vid ytan på allt som finns att lära och pröva och inspireras av. Mycket har lämnats utanför. För varje exempel som har givits hade hundra andra kunnat ges istället. Här finns mycket litet om att bygga en berättelse från början till slut, och ännu mindre om den dramatik som inte är intresserad av att alls berätta historier med början och slut, här finns mycket lite om relationen till publiken, och nog är det nästan ett hån att ägna bara några sidor åt rollen - det som skådespelare ägnar hela liv åt ...

Någonstans mitt emellan så här ska man göra och man kan göra precis hursomhelst så ligger så här KAN MAN göra. Den här boken är skriven i den andan.

Titeln En sida dramatik antyder också en rimlig utmaning att anta när du börjar skriva dramatik. Boken heter inte Så här skriver du en hel pjäs. En hel pjäs är stor utmaning och kan knäcka lusten att skriva för vem som helst. Bättre att ta sikte på en scen på en sida eller två som är lätt att skriva om, som är lätt att experimentera med och som är lätt att slänga i papperskorgen för att istället börja med en ny.

Det som följer i det här sista kapitlet är några möjliga sätt att skriva en sådan scen. Gör dem noggrant och pliktskyldigt om du är en person som tycker om att göra saker noggrant och pliktskyldigt. Gör dem snabbt och skissartat och allihop på en gång, om du föredrar det. Eller gör dem helt på ditt eget sätt, eftersom du plötsligt fick en annan idé.

Jag tänker mig att det här avslutande kapitlet är som sista träslöjdstimman före jullovet. Efter att läraren äntligen gått igenom alla apparater i salen och visat hur de fungerar. Efter att alla har köat och en och en under övervakning fått skicka en planka genom slipmaskinen. Efter att alla har fått genomgå det obligatoriska momentet att bända en uppvärmd bit plexiglas. När du får göra lite vad du har lust med och inte ens behöver tänka på att sandpappra alla kanter om du inte har lust.

Och till skillnad från vad som gäller i träslöjdslokalen så är materialet gratis och du behöver inte vara orolig för att mista tummen eller fastna i svarven med hästsvansen. Där är "on" och där är "off". Där är svarven och där är svetsen och där är handsågen. Go wild.