Prolog: I pariserhjulet

Varje text måste börja på något sätt. Det är inte samma sak som att första meningen måste vara den första som skrivs. Skriv något. Du kan alltid skriva om. I själva verket: var säker på att du kommer att skriva om. Att skriva om är inte att skriva rent. Att skriva rent är att skriva med prydlig handstil så att läraren kan rätta och sätta ett betyg. Att skriva om är att drömma en värld på nytt och på nytt och på nytt tills den är som du vill ha den.

Också en handbok i att skriva dramatik måste börja på något sätt. Den här börjar i ett pariserhjul. I en av korgarna sitter Veera och Olivia. Det är kväll, just i skiftet mellan sommar och höst, och de andra korgarna är tomma. Mannen som sköter hjulet låter dem åka så länge de har lust. Upp åker de, och så åker de ner, och så åker de upp igen.

Med jämna mellanrum stannar hjulet. Maskinen tystnar och under en knapp minut gungar Veera och Olivia i stillhet över hustaken. Ett svagt sus av vinden bara, och det trötta gnisslet från korgen som från ett gammalt fartyg. De ser gatorna försvinna bort mellan husen och de gula lyktorna och skyltfönstren. De ser kvarter och innergårdar, bilar och spårvagnar och de ser de små mörka skuggorna som är människor som drar sina jackor hårt om sig och skyndar genom kvällen för att komma inomhus.

"Vad gör du?" säger Olivia.
Veera har sträckt ut armen framför sig. Hon pekar mot staden och rör sitt pekfinger i luften som om hon höll på att förhäxa något.
"Jag skriver på hustaken."
"Aha. Vad skriver du?"
"Att Abdi är ett arsle."
"Arsle?"
"Det börjar på A."
"Men tycker du det då?"
Korgen börjar röra sig. Veera tittar ut över plåttaken och ser den inbillade texten försvinna när korgen sjunker ner mellan husen.
"Nä. Nä, det tycker jag inte."
"Ska vi gå hem nu?"
"En gång till bara."
"Okej."
Olivia lutar sig tillbaka, tar fram sin telefon. Veera ser ut och väntar på att korgen ska börja stiga igen. Den här gången ska hon skriva något annat.