FÖRORD 

När jag var femton hade jag ännu inte gått frivilligt på teater. Det var inte för att jag tyckte det var särskilt tråkigt. Jag hade ingen åsikt alls. Teater fanns helt enkelt inte i min värld.

Jag har vaga minnen av två teaterbesök från skoltiden - båda två från början av lågstadiet. En av föreställningarna spelades i en liten källarlokal. På scenen satt en handfull skådespelare och trängdes på en kälke. De hade bråttom någonstans, men jag minns inte vart. I den andra föreställningen spelade en man en roll som på en och samma gång var ett litet barn och en gud. Barnet/guden satt mitt på scenen och bankade på en lerklump. Av någon anledning tror jag mig minnas, ännu trettio år senare, att lerklumpen var gul.

Själv spelade jag handboll och fotboll, lyssnade på musik och skrev låtar och ibland skrev jag dikter (som alltid rimmade och ofta innehöll något slags skämt). Då och då försökte jag skriva någon längre berättelse, och om det var något jag drömde om att skriva när jag blev äldre så var det en roman. Eller allra helst ett manus till en film. Att skriva för teater visste jag inte ens att man kunde ägna sig åt. Hade någon sagt att jag skulle bli dramatiker skulle jag kanske ha sagt: "Jasså, tror du det?" eftersom jag ville vara artig, men skulle förmodligen ha tänkt: "Knappast." De dramatiker jag kände till var alla döda sedan länge. Det var inte ett yrke som verkade vare sig lockande eller särskilt modernt. Dessutom - vad skulle jag ha att säga om kälkar och vuxna män som sitter på ett golv och bankar på lerklumpar?

Det man vet något om blir mer intressant än det man inte vet något om. Hur mycket mer underhållande är inte en fotbollsmatch för den som själv spelar eller har följt sporten länge? Hur mycket mer givande blir inte det som sker på planen för någon som ser löpningar som görs också när de sker långt bort från bollen? För den som vet vad en offside-fälla är, som vet skillnaden på 4-4-2 och 3-5-2 och som kan se passningen komma innan den kommer och bli lika överraskad som backlinjen när den istället slås åt andra hållet?

När jag var femton hade jag läst och lyssnat till böcker sedan jag var liten, jag hade sett otaliga filmer på tv, lyssnat på musik och spelat instrument. Några enstaka teaterbesök kunde omöjligen övertyga mig om att det fanns något att hämta i teatern som jag inte kunde få ut av allt det andra.

Jag hade en mycket inspirerande lärare i svenska som uppmuntrade mitt skrivande och intresse för litteratur. Men när det kom till teater var skolans vanliga undervisning inte mycket till hjälp. I kemi eller fysik gjorde vi laborationer och fick nya böcker varje år, i matematiken följde lektion på lektion och formler och övningar och problemlösning, i musiken sjöng vi, fick pröva att spela instrument och läste musikhistoria. Teatern for förbi i ett andetag. En bild på en tusentals år gammal grekisk ruin, ett obegripligt utdrag ur någon pjäs av William Shakespeare. Sedan var det rast och vi gick och spelade fotboll igen eller hade lunch och åt korv stroganoff. (Näst efter matematik var korv stroganoff det vi oftast hade.) Det var först när jag var över tjugo och av en slump började studera dramatik på universitetet som teater blev intressant. Jag lärde mig något, och kunde då också börja se annat.

Saknade jag teater under min högstadietid? Nej. Precis som man sällan saknar något man inte känner till. Hade jag genast blivit intresserad av teater om jag under min högstadietid hade haft en liten bok om att skriva dramatik? Kanske inte, men möjligheten finns. Och en sak är jag säker på: Jag tyckte mycket om att skriva. Och jag letade efter sätt att uttrycka mig på, och inte minst efter nya sätt att se på världen som fanns runt omkring mig. En värld som fram tills jag blev runt femton hade verkat vara ganska fast och oföränderlig, men som visade sig vara mer i rörelse än jag trott. En värld jag skulle leva i vartåt den än tog vägen, men som faktiskt verkade möjlig att påverka. På en gång skrämmande och hoppfullt.

Det här är en handbok i att skriva dramatik. Målet är inte att göra dig till en färdig dramatiker, om något sådant ens finns. Istället hoppas jag att boken kan ge dig en uppsättning ord och redskap att börja med. Att börja använda när du läser, skriver eller ser på föreställningar. Små möjligheter att se och känna till något för att sedan kunna se mer och ta reda på annat.

För den som läser den här boken från början kommer först ett kapitel om hur ett manus kan se ut, därefter följer kapitel om att gestalta, situationer, roller, dialog och förändring. Först i slutet kommer ett kapitel med skrivövningar. För den otålige går det utmärkt att hoppa dit genast, även om en del av övningarna kanske kommer att verka oförståeliga. Naturligtvis är det också helt i sin ordning att när som helst stänga boken (den här webbsidan) och börja skriva istället. Det är alltid i sin ordning.

Som du märker smyger sig ett "du" in i texten här och där. Det är egentligen fånigt - jag vet inte vem du är. Men den som skriver, skriver på ett sådant sätt som hen måste, och så här behövde jag skriva den här texten. Kanske därför att jag som dramatiker är så fäst vid tanken på dialog, även om den är påhittad. Jag tittar på skärmen, men tänker att jag skriver till dig, även om jag inte vet vem du är.

I brist på någon som sitter framför mig och säger saker, reagerar, frågar, säger emot och diskuterar, är det mig själv som femtonåring jag skriver för. Kanske har du något gemensamt med den personen, förmodligen skiljer ni er åt på många sätt. Jag tänker mig någon med ett intresse för skrivande eller andra sätt att uttrycka sig. Någon som inte nödvändigtvis har ett intresse för teater ännu, men som hela tiden ser sig omkring, som undrar varför saker sker på det sätt de sker och som någon gång, sent om kvällen, legat vaken i sängen och lekt med tanken att världen skulle kunnat vara annorlunda, som drömt nya världar och tänkt att vad bra det vore om man kunde sätta ord på dem, och kanske pröva dem?