Dialog

I gymnastiksalen
I gymnastiksalen på lunchrasten. Robin är ensam i salen. Han har tagit av sig sina ytterskor och står i strumplästen och försöker trixa med en fotboll. Det går inget vidare. Samir kommer in. Stannar i dörren. Robin ser honom inte först utan fortsätter trixa. När han tappar bollen igen upptäcker han Samir. Robin stannar och låter bol- len rulla iväg.
ROBIN
Jag lånade den lite bara.

Dialogens uppgifter

Det kan verka lite märkligt att tala om dialogens uppgifter. Dess främsta uppgift måste ju vara att överhuvudtaget finnas för att det ska bli något? Eller hur? Lite som toner i musiken eller ord i en roman eller färg och form i måleri? Vad har en ton för uppgift annat än att låta?

Nja. För det första: Jo, en stor del av dramatiken består av dialog, men det finns också gott om dramatik utan dialog. Berättelser kan berättas från scen helt utan ord. Publiken behöver inte repliker för att börja uppleva och känna och tänka.

För det andra så är det inte vad dialogen har för uppgift i stort vi ska titta på här. Vi ska se på olika sorters uppgifter som dialogen kan ha vid olika tillfällen. Precis som färg på en tavla ibland används för att symbolisera något, eller för att vara en kontrast till en annan färg och förstärka den, eller för att likna något som avbildas och så vidare. Ett annat ord som är möjligt att använda är funktion. Dialog kan ha olika funktioner.

Vi har redan sett många exempel på dialog och sett vad den kan användas till. Vi har sett dialog berätta om eller gestalta roller, deras relationer med varandra och situationerna de befinner sig i.

Vi såg dialogen gestalta Jonathans höjdskräck och sedan antyda hans scenskräck när berättelsen tog en annan riktning.

I scenen med Maryam och hennes mamma framför tv:n är det en sak, fotoalbumet, som sätter igång samtalet, men dialogen som sedan för handlingen vidare.

De två användningsområden, som oftast nämns som dialogens två uppgifter, är just dessa:

1. Att föra handlingen framåt.

2. Att berätta om rollfigurerna och deras relationer.

Det är två viktiga uppgifter för dialog på en teaterscen, men de är inte de enda. Dialog kan också till exempel:

3. Lägga fram eller diskutera tankar och frågor.

4. Se till att publiken vet var och när något händer.

5. Se till att publiken vet vad för sorts berättelse de ska få följa.

6. Vara njutbar i sig själv.

7. Vara en del av ett samtal med publiken.

Ofta fyller dialogen flera syften på en och samma gång. Ibland fyller den ingen funktion alls. När du börjar skriva på en ny scen kommer säkert stora delar av texten bestå av dialog som inte fyller någon särskild funktion. Det är helt i sin ordning och inget att stressa över. I själva verket är det just i efterhand som det kan vara användbart att tänka på dialogens funktion. Det vill säga när man redan har skrivit något och läser det och ställer sig frågan: Vad händer här?

I gymnastiksalen
I gymnastiksalen på lunchrasten. Robin är ensam i salen. Han har tagit av sig sina ytterskor och står i strumplästen och försöker trixa med en fotboll. Det går inget vidare. Samir kommer in. Stannar i dörren. Robin ser honom inte först utan fortsätter trixa. När han tappar bollen igen upptäcker han Samir. Robin stannar och låter bollen rulla iväg.
ROBIN
Jag lånade den lite bara.
Paus.
ROBIN
Jag ska hämta den.
Paus. Robin går iväg. Kommer tillbaka med bollen. Stannar. Lägger ner den. Rullar den med foten till Samir. Samir tar emot den, tar ett par steg in i salen och sparkar till bollen bort mot målet. Han skjuter hårt men skottet far långt över.
ROBIN
Nära.
SAMIR
Nära? Nära taket, ja.
Robin går för att hämta bollen.
SAMIR
Lägg av, jag hämtar.
Samir går efter bollen.

I den här scenen så visar Robins repliker framför allt relationen mellan honom och Samir. När Samir väl säger något så ändras situationen. Robin verkar tycka att det är självklart att han ska hämta bollen också när Samir skjutit iväg den, men Samirs replik hindrar honom.

Dialogen för alltså också handlingen framåt. Ändå är replikerna bara en förlängning av vad rollfigurerna gör. Det skulle nästan vara möjligt att spela scenen helt utan ord. Men utan en beskrivning av vad de gör skulle dialogen bli oförståelig.

När det är klart var rollfigurerna befinner sig och vad de gör så är inte beskrivningar lika nödvändiga längre.

SAMIR
Din tur.
ROBIN
Okej.
SAMIR
Det går bättre med skor.
ROBIN
Ja. Förstås, men ...

Här finns inga scenanvisningar, bara dialog. Ändå kan vi ana att de gör saker. Det blir upp till skådespelarna att bestämma till exempel om Samir rullar bollen till Robin när han säger "din tur" eller om han lägger upp den på straffpunkten. Skådespelarna kan också välja om Robin tvekar eller inte innan han säger "okej" och om han väljer att sätta på sig skorna eller inte. Det är klart det går bättre att skjuta, men man får ju inte ha ytterskor på sig i gymnastiksalen.

SAMIR
Jag tänkte en sak.
ROBIN
Ja?
SAMIR
Om du kunde hjälpa med matten.
ROBIN
Vad menar du?
SAMIR
Inför provet. Jag vet inte varför, det är något med det vi gör nu, det går inte in - jag får inte in det bara. Bara en stund?
ROBIN
Jo. Nu?
Wilhelm uppenbarar sig i dörren.
SAMIR
Nej, inte här - vi kan ses senare.
WILHELM
Som sprungit ut på planen.
Passa.
ROBIN
Visst. När vi ska vi säga?
SAMIR
Vi tar det sedan.
WILHELM
Passa nu då!

I det här avsnittet är det dialogen som för handlingen framåt. Den gör det bland annat genom frågor. Samir vill fråga Robin om han kan hjälpa till med matten och Robin ställer Samir mindre frågor om vad han menar.

Repliker som kräver eller orsakar reaktioner får saker att hända på scenen. Frågor är ofta sådana repliker. Men också Wilhelms replik "Passa!" är en replik som kräver en reaktion, även om det inte är en fråga.

Att diskutera frågor: ett samtal vid matbordet

Det som sägs på scenen kan också sägas för att du som skriver vill diskutera vissa frågor. Det kan göras på två sätt: antingen så att det görs som en del av en påhittad handling, eller så kan det sägas rakt ut. Teater behöver inte berätta berättelser där alla scener är en del av en handling utan kan också vara upplästa tidningsartiklar eller andra sorters inslag. Om du vill kan du skriva:

En skådespelare presenterar regler gällande utrymmen för uppfödning av höns.

Och så kan du bifoga ett dokument med statistik och regler. Eller hitta ett sätt att gestalta det du vill diskutera:

Skådespelarna presenterar ett recept på chicken nuggets ståendes i burar som ger dem samma utrymme som hönsen har.

Men om du vill diskutera frågor och samtidigt berätta en berättelse så är den stora utmaningen att se till att ...

... situationerna på ett naturligt sätt skapar ett tillfälle att diskutera frågan.

... den som berättar något har en orsak att berätta det för den personen hen talar med.

Annars kan det bli så här:

I skidliften.
DEN ENA DJURRÄTTSAKTIVISTEN
Vet du hur lite plats varje höna har att leva på?
DEN ANDRA DJURRÄTTSAKTIVISTEN
Ja, det vet jag.
DEN ENA DJURRÄTTSAKTIVISTEN
Visar.
Så här liten.
DEN ANDRA DJURRÄTTSAKTIVISTEN
Ja?

Om det inte finns en orsak att berätta något kommer publiken att uppleva att frågorna du vill diskutera är intryckta i handlingen på ett konstgjort sätt. Varför berättas något för någon som redan vet? Vad har saken med skidåkning att göra?

Om du vill berätta om vissa ämnen och göra det i formen av en gestaltad historia, så försök samtidigt berätta om rollfigurerna och deras relationer. På så vis blir ämnet en del av berättelsen.

Olivias familj sitter samlad vid matbordet. Mamma, pappa och lillebror sitter och äter höna. Olivia sitter och tittar på dem.
MAMMA
Du kan väl äta lite ris i alla fall?
OLIVIA
Vet du hur stor plats de har att leva på innan de har ihjäl dem?
MAMMA
Inte vid matbordet, älskling.
OLIVIA
Visar.
Så här.
MAMMA
Inte vid matbordet, sa jag.
LILLEBROR
Är det sant?
MAMMA
Nu äter vi.
LILLEBROR
Är det sant, pappa?
PAPPA
Har fullt upp med att äta.
Vad?
LILLEBROR
Att det har så här liten plats?
MAMMA
Är det ingen som bryr sig om vad jag säger här?
OLIVIA
Varför är det ingen som bryr sig om vad JAG säger?
LILLEBROR
Pappa - kan vi skaffa en höna, pappa? Jag kan ha den i mitt i lego-hus. Snälla?

Att etablera något

I listan över uppgifter som dialog kan ha så stod det att dialog kan se till att publiken vet något de behöver veta. Det här kallas att etablera något. Om vi tänker oss att Olivia är vegan så blir det en jobbig situation första gången hon kommer hem till en vän vars pappa visar sig vara slaktare. För att vi ska förstå att det är en jobbig situation när pappan säger "jag är slaktare" så krävs det att vi vet att Olivia är vegan - det krävs att det har blivit etablerat.

Annat som ofta är viktigt att minnas att etablera är var och när berättelsen utspelar sig. Ibland etableras det genom scenanvisningar, men ibland också i dialog. Rollfigurerna talar säkert olika beroende på om de befinner sig på ett nutida torg eller om de sitter runt en eld i en grotta för 10 000 år sedan.

Om man läser gamla pjäser, som till exempel William Shakespeares klassiska dramer, så ser man att dialogen är full av upplysningar om var rollerna befinner sig, när på dygnet det är och hur det ser ut runtomkring dem. Det har förstås att göra med att det inte fanns mycket andra uttryck att använda på den tiden - inte samma möjligheter till scenografi, ljud, ljus, videoprojektioner och så vidare. Idag så finns allt detta, men det tar inte bort möjligheten att se till att dialogen också kan sköta en del.

Att vara så precis som möjligt när man skriver dialogen hjälper. Titta på de här hälsningsfraserna och vad du får reda på, eller i alla fall kan gissa dig till, utifrån dem. Vissa av dem säger mer än andra.

VEERA
Hej.

VEERA
Godmorgon.

VEERA
Men, är det sant? Är det du?

VEERA
Halllloooo!

VEERA
Goddag.

Genre

Sättet som dialogen är skriven säger också något om vad det är för sorts berättelse publiken ska få ta del av - vilken genre det är. Ett enkelt exempel:

Berättaren klädd i medeltida kläder kommer in. Håller en tung bok under ena armen.
BERÄTTAREN
Det var en gång ...

Här kan vi förvänta oss en sorts saga. Vi får sådana förväntningar av att det finns en berättare, hur hen ser ut och inte minst genom vad han säger - det uttryck hen använder. Uttrycket "det var en gång" är så starkt att vi till och med kan låna in det i en värld som inte är som en typisk sagovärld för att vi ändå ska låna lite av sagokänslan:

I klassrummet. Eleverna sitter och skriver prov. Läraren framme vid katedern.
ABDI
Det var en gång en torsdagsförmiddag.
Det var en torsdagsmorgon i oktober och det var ungefär som det brukar på en torsdagsmorgon i oktober.
LÄRAREN
Olivia. Olivia?
OLIVIA
Ja?
LÄRAREN
Nu har halva provtiden gått, nu är det dags att vakna.

Vi är i ett helt vanligt klassrum. Ändå så signalerar frasen "det var en gång" tillsammans med att en av eleverna fungerar som berättare att vi kan förvänta oss en sorts saga.

Att etablera en genre gör det enklare att ge trovärdighet åt sådant som hör till genren. Att ge en liten känsla av saga kan till exempel vara bra om du några scener längre fram ska visa en dörr som står mitt skogen och på något sätt verkar överjordisk ...

Undertext

Dialog är vad rollfigurerna säger till varandra. Undertext betyder ungefär vad de menar med det de säger, eller varför de säger som de gör. Det är sådant som kan ligga under ytan i ett samtal.

Här är ett kort replikskifte från scenen tidigare:

ROBIN
Nära.
SAMIR
Nära? Nära taket, ja.
Robin går för att hämta bollen.
SAMIR
Lägg av, jag hämtar.

När Robin och Samir talar om vart skottet gick och vem som hämtar bollen pågår också något annat. Samir säger att skottet inte alls var nära och att han själv kan hämta bollen, samtidigt är undertexten något i stil med: "Du behöver inte passa upp mig - vi är jämlika här." Han vill visa att han är vänligt inställd - något som han gissar att Robin inte är säker på.

Att inte skriva ut undertexten som en replik kräver att skådespelaren förmedlar den genom hur repliken sägs. I mer eller mindre realistiska historier där handlingen huvudsakligen gestaltas är det ofta en bra sak. Om undertexten i ett sådant sammanhang skrivs ut känns det underligt, förklarande och onödigt.

SAMIR
Lägg av, jag går och hämtar, jag menar, så att du vet att jag är vänlig, för det är ju inte säkert att du vet, och jag vill fråga dig något sedan, och då är det bra, om du vet det.

En extrem form av undertext är ironi. Då säger en rollfigur något men menar precis tvärtom.

Wilhelm uppenbarar sig i dörren.
SAMIR
Nej inte här - vi kan ses senare.
WILHELM
Springer ut på planen.
Passa.
ROBIN
Visst. När vi ska vi säga?
SAMIR
Vi tar det sedan.
WILHELM
Passa nu då!
Robin passar till Wilhelm, men passningen är dåligt slagen och bollen rullar bort.
WILHELM
Ironiskt.
Jättebra.
ROBIN
Förlåt.
WILHELM
Fortsatt ironiskt.
Nej, men verkligen jättebra. Du träffade ändå bollen. Eller vad, Samir?
SAMIR
Mm.

Stil och form

Den största delen av dialogen i den här boken har ungefär samma stil. Det beror på att den är skriven av samma dramatiker, men också för att dramatikern valt att skriva texterna som att de utspelade sig i en och samma värld. Dialog kan också se annorlunda ut. Den kan vara skriven på vers eller i långa haranger av text. Den kan vara poetisk eller torr och informativ. Allt beror förstås på vilken stil du själv tycker om och vad som passar den scen du skriver.

Om du inte är intresserad av att din dialog ska skapa rollfigurer som liknar verkliga människor ger det också andra möjligheter till hur dialogen ska se ut. Hur skulle det till exempel vara om dialogen framförs av sex typer som kallas Vem, Vad, När, Var, Hur och Varför, och som alltid inleder varje frågande replik med sitt eget namn? När alla har ställt tre frågor är scenen slut. Vem som svarar spelar ingen roll - de kunde till exempel turas om.

- VAD var det som hände?
- Det var någon som slog upp dörren och rusade ut.
- VEM då?
- Det var Samir.
- NÄR gjorde han det?
- Klockan var 11:25.
- VAR befann sig Robin då?
- Han hade försvunnit utom synhåll - han kunde vara var som helst.
- I skogen.
- Ja, var som helst i skogen kunde han vara.
- HUR följde Samir efter Robin?
- Gående först, sedan springande, på måfå, med jackan fladdrande som en mantel.
- VARFÖR fladdrade jackan?
- För att han inte han hade stängt den förstås? Duh.
- VEM såg allt det här från fönstret?
- Det gjorde Abdi.
- NÄR berättade han det för de övriga i klassen?
- Genast, vilket gav honom en skarp tillsägelse från Janina som inte annars var lättretad.
- VAR stod hon när hon gav tillsägelsen?
- Hon stod framme vid katedern, men ingen visste riktigt varför hon hade rest sig.
- VAD sa hon?
- Hon sa: "Nu är det sista gången jag säger till dig, Abdi."
- HUR lät hon? Lät hon faktiskt på det där viset?
- Nej. Hon lät så här:
- "Nu är det sista gången jag säger till dig, Abdi!"
- VARFÖR det?
- Det visste ingen i klassen, eftersom de inte visste att hon hade fått ett telefonsamtal.
- VEM var det som hade ringt till Janina?
- Det var Robins mamma.
- NÄR hade hon ringt?
- Kvällen före, direkt efter att hon hade upptäckt blåmärket och efter att hon fått ur Robin åtminstone delar av historien.
- VAD lovade Janina?
- Hon lovade att ta tag i det, genast på morgonen.
- HUR gick det med den saken?
- Det blev inget med den saken. Det fanns annat att göra, och så var Robin inte där, och så var det prov, och så hade hon faktiskt egna bekymmer och hon tänkte nog göra det så fort hon bara kom åt.
- Den där historien, som du talar om.
- Ja?
- VAR utspelade sig den?
- Den utspelade sig i gymnastiksalen på lunchrasten.

En sådan här dialog lämnar mer arbete åt läsaren eller den som ska iscensätta texten. Vilka är det som säger det här? Är det roller eller är det inte relevant att tala om roller? Kanske kunde scenen spelas av personer runt ett bord som på en tidningsredaktion som försöker bena ut historien, även om de som sitter där inte behöver spela specifika journalister? Kanske kunde de alla vara klädda som privatdetektiver? Föreställer de inget alls utan låter texten tala för sig? Är de berättare? Är de sig själva? Är de skolelever? Är de flera saker på en gång? Hur ska man förstå det?

Att uppleva, förstå och fundera

Teater kan vara svårt att ta till sig för den som är ovan. Det borde kanske inte sägas i en sådan här text, men så är det. Teater behöver inte vara svårt, och är det inte heller. Men det kan vara.

Teater är en konstform som består av många olika ingredienser. I vissa föreställningar är vissa ingredienser viktiga, i andra är samma ingredienser oviktiga. Det som skiljer en van teaterbesökare från en ovan är inte det att den vana teaterbesökaren vet vad allt betyder utan att den vana teaterbesökaren vet mer om vad hen kan bortse från - vilka frågor som är oviktiga att fundera över.

Skillnaden är också att en ovan teaterbesökare kan bli stressad över att inte förstå allt genast. En van teaterbesökare stressar inte över att allt inte genast är solklart. Vilket inte är detsamma som att hen bara sitter tillbakalutad och låter föreställningen skölja förbi.

Ibland får en ovan teaterbesökare rådet att "sluta försöka förstå och bara upplev istället". I vissa fall kan det vara ett bra råd, men ofta är det otillräckligt och i värsta fall gör det bara upplevelsen värre. Den som ser föreställningen får först ta del av en föreställning som inte tilltalar den, och får sedan dessutom höra att det som är fel är att hen inte har förmågan att uppleva något. Förvirring eller irritation är tydligen inga riktiga upplevelser ...

Det är sant att många av teaterns medel är sådana som kan upplevas utan att förstås på det viset att man kan säga att man vet att de betyder något. Det går att njuta av musik i en föreställning, av ljudet av talet från de som talar och av rytmen i ljus och mörker och färg och form. Vi är oftast funtade så att vi lever med i vad vi ser, vi känner i våra egna kroppar när någon dansar på scenen. Mindre intensivt, och kanske annorlunda - men något speglas. Men de allra flesta föreställningar kan erbjuda också andra sorters upplevelser.

En del teater fungerar som underhållning, en del fungerar som konst och en del som båda delar. För den teater som har konstnärliga ambitioner gäller ofta att du får mer ut av föreställningen ju mer du är beredd att sätta in. Vi kan gå tillbaka till jämförelsen med en fotbollsmatch i det inledande stycket i den här boken: hur mycket mer givande blir inte matchen om du har lärt dig reglerna, känner lagen, vet hur det gått tidigare under säsongen och så vidare.

Det här är inte en bok om att se föreställningar. Men ett råd i förbifarten till den som funderar på en föreställning i efterhand och bara känner sig frustrerad och förvirrad: Börja inte genast med slutsatsen. Börja inte med att säga vad du tyckte var bra och dåligt. Oavsett vad lärare eller vänner säger. Börja kanske inte ens med din egen upplevelse. Glöm inte bort den, verkligen inte. Men fråga dig också de enkla konkreta frågorna:

Vad var det som hände? Hur såg det ut? Rita gärna upp en bild över rummet som föreställningen utspelade sig i. I vilken ordning hände det som skedde? Vem var det som gjorde något? Vad sa de? På vilket sätt sa de vad de sa? Vad gjorde de? Hur förhöll de sig till varandra och till dig som publik? Ta en liten bit i sänder, titta på den, vänd och vrid. Om den inte säger dig något - ta en annan bit.

Och till slut: Varför tror du de gjorde som de gjorde? Och hur hänger allt det här ihop med din upplevelse?